Mitt liv genom en glugg
Att vara fokuserad bakom kameran ...
är för mig en form av terapi. Jag har arbetat i förskolan under rätt många år och även om det kan vara otroligt givande så känner jag att jag inte riktigt får nyttja min kompetens eller utvecklas på en tillfredsställande nivå, jag har förstått under en tid att det är menat att jag ska arbeta med något annat. Valde därför att klara mig som vikarie för att få en mer flexibel möjlighet till att utvecklas och finna min roll utanför förskolans värld. Längtan är stor efter kollegor, en utvecklande arbetsplats med en arbetsgivare som ser potentialen i mig. Men jag har förstått att resan har många omvägar. Jag har dock lärt mig en massa om mig själv och ibland får jag höra att jag är modig, men ska erkänna att jag ibland undrar om jag inte är galen. Läst om hållbar utveckling, gått en fotokurs hos Fotografiska och tillhör polisens volontärer i Västmanland. Alla har vi säker varit i denna sits på något sätt, om det inte har varit gällande ett byte av yrke kanske det har varit en annan resa, en resa som kan kännas ensam fast fantastiska nära och kära hejar på en efter vägen. Jag längtar efter ett kontorsarbete då jag har listat ut att det här med administration, det är banns min grej. Men tills jag träffar på rekryteraren som vågar satsa på en fröken som mig så har jag tillåtit mig att fotografera mer i år än vad jag arbetat i förskolan. Ekonomiskt har jag blivit kreativ och lever på sparade pengar eller rannsakar mig själv genom att sälja av sånt jag faktiskt inte måste äga. Jag "offrade" designklassiker för att kunna köpa mitt senaste objektiv, men vilken glädje det har gett mig. Annars är det sparade pengar, inga bidrag, bara ett ekonomiskt sinne som gjort det möjligt.
Jag är en tänkare, mest hela tiden, både på gott och ont. Där kommer terapin in. För är det något som kräver total närvaro enligt mig är det just fotograferandet. Både för att bilden ska bli bra men även för att jag ska vara där i nuet och uppleva själva händelsen med. Ibland tar jag mig iväg med kameran själv men oftast har jag sällskap av min sambo eller mina fina vänner. Torsdagen förra vecka spenderades i Örebro med skratt och glädje med min vän Mattias. En vän som låter mig surra på som en tok och vara precis den jag faktiskt är. Oklart om han återhämtat sig från skräcken då jag slagit på GPS:en och inte informerat om att den skulle prata, rätt högt dessutom. I söndags var jag på äventyr med en annan vän, Hans, en mycket klok man med så mycket kunskap och så många historier att dela med sig av och jag inser att det här med livet, det behöver fyllas med äventyr så länge det är möjligt.
Visst kan jag vara arg eller frustrerad efter en dag om resultaten av bilderna inte blivit bra men oftast känner jag mig harmoniskt och lycklig. Nämnde i mitt första blogginlägg om möten, det är för mig otroligt givande. Jag har fått förtroende så många gånger att få ta del av andras historier och det är värdefullt. Så har jag mött just dig därute och vi har samtalat så tack! Tack för att du berikat mitt liv.
Min slutsats är nog att jag önskar att alla läkare började skriva ut fotograferande som recept till människor som kämpar med att bryta normer, livsval och vill utmana sig själv utanför ens trygga vrå.
Bilderna är tagna under förra veckan.
En rödbena på äventyr, det är först i år jag börjat fota vadare och jag förstår varför så många gillar just dessa.
Grönbena
Mindre hackspett, en klar favorit som jag såg för första gången för något år sedan. Efter denna fotades i lördags hade jag lyckan at få se ännu en fast i en annan del av området, den var ännu mindre.
Detta är för mig en kaxig fågel, jagar bort mindre vadare, häger och rovfåglar. Vilket har gjort att jag gått miste om fotochanser som har varit klockrena.
En stilig vigg.
Ett par sothönor som samarbetar med bobygge. Väldigt fint att se.
Lägg till
Många fina bilder på fåglar gillas!
Sten
Vänligen
M
ger psyket ro.....
kameran är en kompis ha ...den blir som en vän.
Gun-Inger. Fint få se fåglarna.
Vänligen M
Att ha ett estetiskt yrke är verkligen inte lätt, få lyckas. Sällsynt hårt arbete, låg inkomst oftast.
Jag har yrkeslivet bakom mig, det känns bra. Valde själv att under arbetslivet ha en vanlig försörjning och det estetiska (bilder) vid sidan om, minst bekymmer så. Men jag arbetade hårt och lyckades få ett omväxlande, stimulerande arbete.
Jag kan uppleva att det är kreativt att organisera :)
Då jag inte fotar bröllop och barn så vet jag ju att det inte kommer skapas någon karriär utan detta år har det handlat om att lära känna sig själv, nya människor utanför min yrkesbana och även om det ekonomiskt varit påfresande ibland har det varit otroligt personligt utvecklande.
Tusen tack för att du peppar mig, jag lägger det i minnesbanken så det kan stärka mig under en jobbig dag.
Vänligen
M
Hälsn!
Jag lägger nästan inte ner någon tid alls när jag väl tagit bilden, vilket såklart ger en del frustation då när det inte blir bra. Jag förstår tjusningen och det kreativa med bilden då den är tagen och det går att fortsätta arbeta med den och jag har är imponerad över både tid och energi det kräver. Jag tar bilden i stunden, kanske ändrar ljuset och beskär. Men annars bråkar jag på och tjurar under fototillfället. Kanske längre fram att jag finner ro att arbeta med bilden, det är vad jag brukar få höra. Men just nu är det helt okej där jag är.
Jag målade en del förr, akvarell men det ska ju underhållas. Tog fram penslarna för ett tag sedan och testade måla av lite fågelbilder men insåg att det är att vara ute i naturen som just nu är det viktiga.
Vänligen
M