Mitt liv genom en glugg

Det är lätt att glömma...

men också lätt att komma tillbaka. Ibland tar livet vändningar som gör att en kan bli lite vilse i livet och sånt en älskar att göra glöms bort för stunden. I mitt fall så har min kamera spenderat på tok för mycket tid som vilande, nästan så att det känts som ett måste i negativ form att ge sig ut även om jag vet att när jag väl är ute så kommer lugnet och lyckan. För att ladda batterierna, zooma in eller ut på ting i livet, för att se livets möjligheter är fotograferande ett viktigt verktyg för mig.

Måndag, solen sken, kylan bet mig i kinderna medan jag promenderade ut för att pricka av några ärenden. Jag hade lagt fram kläder, packat kameraväskan och ställt fram kastrullen för att värma upp ärtsoppa innan jag lämande lägenheten. Stegen hem blev till tunga steg, en stund av velande tog över innan jag beslutade mig för att stå fast vid mina planer.

Jag kör efter vägen, det brukar vara lätt att parkera men snön har gjort det svårt. Jag inser att jag måste gå en bit eller välja ett annat mål. Väljer att parkera bilen. Tunga steg. Väskan väger. Mina fodrade stövlar känns klumpiga. Jag stannar till då och då för att lyssna på vad skogen säger. Fåglar som varnar, ekorren som spanar från en trädgren och solen som lyser upp vägen en bit bort. Jag stannar till. Inser att det är dags att bestämma sig för att vända om eller fortsätta gå. Jag väljer det sistnämna. Jag möts av en kör fylld med fågelkvitter. Sätter mig ner, lutar mot ett träd. Jag omges av solens värme och låter ljuset ge mig energi. Jag tillåter mig själv att le och glädjas. Kylan gör sig påtaglig och mina tumvantar får värma händerna .Under en hög med grenar så ser jag hur det rör sig. Jag inser att det inte bara är fåglar som är mitt sällskap. Jag hinner ta en tydlig bild innan den lilla krabaten vänder om och ger sig in under grenarna igen.

Under tre timmar håller jag mig utomhus. Hinner även få sällskap under sista stunden av en vän.

När jag går mot bilen är stegen inte lika tunga. Stövlarna omfamnar mina fötter och värmer mig. Skogen pratar fortfarande. Spår från djur gör sig tydliga i snön. I stunden känns allt lite lättare. Nu är det inget måste längre, nu är det längtan igen.

Ett stort tack till min sambo & till min mamma som knuffade mig i rätt riktning.

2018-02-08 12:02   pdahlen

Så fina bilder det blev! Tur att du inte gav upp även om det kändes segt. Det är skönt att komma ut och även ladda sina egna batterier nu när kameran fått sitt.

Svar från Retrocolor 2018-02-12 09:46

Tack Peter! Jag är verkligen glad över att jag inte gav upp och du har helt rätt.
Önskar dig en trevlig dag / Maria

2018-02-08 12:15   ehrsa

Riktigt bra bilder blev det här! Det brukar vara så, bara man går ut så blir det alltid bra! Det är något speciellt med naturen..
Hälsn!

Svar från Retrocolor 2018-02-12 09:47

Jag håller med, naturen är verkligen läkande. Oavsett väder, ibland måste en bara påminnas lite extra om det. Fick se en sparvuggla när jag tog med mig sambon ut i lördags. Inget fotoväder men vi åkte ändå och tur var ju det. Aldrig sett en i vilt tillstånd förut. Otroligt liten.

Ha en fin dag! /Maria

ehrsa 2018-02-12 09:52

Oj, en Sparvuggla är verkligen något extra fint! Kan kanske finnas kvar där framöver..
Hälsn!

2018-02-08 14:40   gunte

Ibland känns det tungt ,det gör det nog för dom flesta nån gång. Då kan det behövar en välment spark därbak så man kommer in i spåret igen. Det blev en bildsvit som lyfter humöret..
Mv/Gunte..

Svar från Retrocolor 2018-02-12 09:49

Precis så är det. Det är tacksamt att ha människor runt om en som vet hur välmående det är att komma ut så att när en själv glömmer bort det så påminner de en.

Önskar dig en fin dag / Maria

2018-02-08 20:12   Vibybo

Din beskrivning av den helande naturen gillar jag, den är träffsäker, man måste stanna och lyssna på skogen ibland för att må bra, och när man ändå står still där, så kommer naturen och motiven till en, alldeles av sig själv. Att vara ute är viktigt för hälsan tycker jag själv. Och hjärtligt välkommen tillbaka! Men vad är det första, en liten gnagare, en skogsmus rentav? Fantastiskt att få en bild av den, det är väldigt svårt och själv har jag ännu inte lyckats.

Svar från Retrocolor 2018-02-12 09:53

Mina fotsteg knarrade i snön så jag behövde verkligen stanna upp för att lyssna, det var hälsosamt. Sedan var även snön full med spår, jag gillar hur dessa spår visar att en inte är så ensam som en kan känna sig.
Det är nog en skogssork, insåg själv att den inte riktigt hade samma öron som mössen och satt och googlade precis när en på Instragram tyckte att det var en sådan och jag tror att han har rätt.
De är ju ruggigt snabba och har väldigt bra koll på en så jag är verkligen tacksam för att jag lyckades sätta en bild. De två andra bilderna som togs efter inhåller en vändande varelse så turen var med mig denna dag.

Och tack och önskar dig en härlig dag /Maria