Mitt liv genom en glugg
Inte ett vårtecken, men vad gör det?
Jag är fortfarande på den nivån att jag nog kan räkna mina möten med sidensvansar. Precis när jag köpt mitt 200-500 mm objektiv så lyckades jag fota några men det det var både svårigheter med ljuset och avståndet. En annan gång var en slump och det blev inte alls bra, ett gäng som drack vatten ur en pöl vid en mack. Annars är det mest på avstånd, hur jag först hört ljudet sedan sett en flock flytta sig från träd till träd med elegans.
Så nu när våren är här så förväntade jag mig verkligen inte att jag skulle få två tillfällen. Det första var när vi tog oss upp för en liten klippa där en utkiksplats finns, målet var att hitta skogsmöss då gnagare alltid är högst upp på listan när det kommer till mitt fotande. Stod ett par och skådade fåglar och precis när vi kommer upp så flyger en större fågel förbi, vanligtvis brukar jag och maken se de klassiska småfåglarna så jag tänkte att detta måste vara något annat. Där, på en kvist med ett nypon sitter en ensam sidensvans. Vi kunde sätta oss på en bänk i närheten medan den födosökte i blåsten, fick oss några bilder innan vi lämnade den.
Andra tillfället var bara någon vecka efter, då var målet ett klassiskt vårtecken, huggormar. Vid parkeringen finns ett träd med äpplen från förra året, denna gång kom det ett sällskap med sidensvansar för att äta. Då det även denna gång blåste och jag valde att stå med mitt 200-500mm så var det lite motigt att fota men är tacksam för de bilder jag fick.
Ja, det blir ju inte alltid som en planerat. Det är väl både charmen och frustationen med att fota i naturen. Nu känns det som att jag börjar hitta tillbaka till just detta med att fotografera, under 2019 kändes det mest som ett tvång för att inte tappa allt. Nu börjar suget och glädjen komma tillbaka vilket känns otroligt viktigt i dessa oroliga tider.
Tack för att du läste och jag önskar dig en fin helg!
Vänligen Maria
Lägg till
Jag hoppas att du har en fin påskhelg trots omständigheterna.
Vänligen
Maria